Balla kids with a view.

Höga Kusten. Ångermanland. Det är där man borde bo. Som tur är har vi fina vänner som ställer upp och bosätter sig där, på ett ställe så fint att man får storhurven (eh... hittade kanske just på det ordet, men det ska betyda "väldigt mycket gåshud") varje gång man öppnar ytterdörren.

 
Så vi åker gärna 90 mil för att hälsa på. I höstas var jag där och fotograferade husets busungar.

Gunga with a view.

Ja, det är ju förstås inte så att alla i hela familjen är helt kollriga av lycka precis hela tiden, även om de bor så fantastiskt.

Och även om det är fint just vid deras hus, så tog vi oss en sväng ut till havet också, till Rotsidan. Och den utsikten och de ytorna att springa på går ju inte heller av för hackor.

 

Kom igen, du vågar! Bara gör't!

Alltså, syrran är ju bara såååå tröööög ibland.

Men fantastiskt gosig också.

 

 Och vad säger ni? Det kan väl bli en fantastisk fotomodell av den här ungen? Eller, om prinsessan i Modig behöver en ersättare så är det ju solklart vem det blir.

Balla kalas.

I början av hösten, som ju egentligen aldrig kändes som höst, fotograferade jag ett släktkalas. Det var en nybliven 40-åring, busiga barn, god mat och finklädda vuxna. 

Skräckblandad förtjusning.

Morfarsbus.

Koncentration och fokusering.

Presentsnöre är verkligen underskattat. Jag tror det får bli det vi stoppar i paketen 2014. Mohahaha.

Pappabus går inte heller av för hackor.

Mostersmys. En stund av närhet mitt i kalaset.

Sign(e) your name across my heart.

Det här lilla pyret och hennes mamma är två människor som står mig väldigt nära.  Vi har gjort en låååång resa tillsammans. En resa som började med kräks, frustration och tårar och som vi numera driver vidare med hejarrop och svordomar. 

 

Tänk, när hon föddes var hon mindre än minst och nu… nu är hon på väg att erövra hela världen.

Barfotabarn.

Hopp, bus, skratt, eftertänksamhet, vila, tårar… Den här fotograferingen bjöd på allt. Med två väldigt fina barn i en fantastisk trädgård, gjord för barfotafötter och hittepålekar i små mysiga hörn. 

En egen vrå där allt kan hända.

Smultronstället, där färgen på smultronet inte spelade någon större roll, vit var lika god som röd, men där blommorna ratades.

Den där stunden av närhet, när tårarna har torkat och lugnet sprider sig.  

En egen stund i hängmattan för att fundera över vilken känsla som ska få ta överhanden. Skrattet vann. 

Ben fulla av myror och hopp.

Gränslös kärlek. Där gränserna mellan bråk, skratt, bus, kramar och lek suddas ut och allt händer samtidigt oftare än jämt.

Alla goda ting är tre.

I början av sommaren fick jag äran att fotografera dessa tre ljuva, beskedliga, lugna… busar!

Man kan lugnt säga att det var långt ifrån lugnt. Det var full fart mest hela tiden. Helt fantastiskt!


Den ena ungen var ballare än den andra.

Huvudpersonen var den här lockhåriga skrutten. Två år gammal och med hela världen i sin hand.