14 augusti 2015

Familjebus med fart.

Det kanske finns de som tycker att selfies inte hör hemma här. I beg to differ. I alla fall om en av modellerna smälter in fint i bilden. :)

Det här är Men Mias busunge. Och Olas förstås.


Någon gång i slutet av vintern fick jag mail av Mia. Jag hade följt henne i över ett år på Instagram och hade god koll på vad hon sysslade med, att hon är en grym löpare, att hon har ett barn i samma ålder som min yngsta samt att hon har en väldigt skön inställning till livet. Självdistans och självinsikt. Jädrigt rolig och motiverande. Jag blev i det närmaste lite star struck när jag fick Mias mail, där hon undrade om jag ville fotografera henne och hennes familj. Jag ville förstås!! Så en dag i våras, lite kall men fin, träffades vi i Trädgårdsföreningens lekplats. Första gången för mig, hundrade för dem. Minst. :)

Familjen Bus.


Chilla lite. (Mycket kortvarigt.)


Snurr på livet.

Tryggt att hålla handen.

Den enda vägen är upp.

Ni ser va? Målmedveten. Älsk på det.  


Jag tycker att det är så bedårande när de här små rultorna ska ställa sig upp efter att ha klättrat upp på något. Smidigt osmidiga.


Titta flygplan!!

Jag har ju tre barn nu men jag kommer ihåg hur det var med min första. Hur mycket tid hon fick. Hur mycket fokus det var på henne. Det blir inte riktigt samma med barn nummer tre.

Lilla Bus får all det där fokuset nu. Hon upptäcker världen. Kollar att vi följer med, på avstånd. Står länge och fascineras över fontänen. Det är vi vuxna som tappar tålamodet först, förstås. Hänga lite på en bänk. Fundera över livet.


Lilla Bus visar vägen.

Pappa som väntar med öppen famn och stort leende.

Mamma Bus hinner stjäla en kram innan lilla Bus ska vidare.

Energipåfyllning.

Och närhetstankande.

Några minuter lugn och ro för familjen Bus.

Innan det liksom inte går att hålla sig längre.

Full fart - uppåt, framåt, neråt...


Och så lite närhetsbuskram.

Förundrad.

Lite stillhet. Lite närhet. Mycket kärlek.

Och så kör vi på't igen.



Killekill i magen, i huvudet, på näsan och under fötterna. 

Mamma Bus är stark. Jädrigt stark.

Kämpa!

Älskar Olas leende på denna bilden. Och Mias min förstås. :)

Snurrig kärlek.  



Hejdå busunge! Jag hoppas vi ses igen!

 Tack för den här gången!