Fem fina filurer.

Det finns kort. Och så finns det kort. De där som har något extra. Som berör mig extra. För min del händer det med ett kort av tiotusen kanske. Eller ett av tjugotusen kanske. Jag tar ju en del kort. Hur som helst. Det här är ett sådant kort. 

 

Blicken. Hållningen. Omgivningen. De blå ögonen. Den bestämda munnen. Händerna. Jag vet inte vad det är men jag sugs in i bilden, in i barnets blick, när jag tittar på bilden. Den känns som att den lika gärna skulle kunna vara hundra år gammal. Förutom att den är i färg då. 

Hur som helst. Det här är ett av fyra barn i en familj, här kommer resten:

Tvillingsyrran. 

Mellan. 

Storan. 

Och så pyttiga kusinen:

Kusinen är mycket poppis. 

Alltså väldigt, väldigt poppis.

 Och det där med pussar... njae, det verkar inte vara någon höjdare.  

Men något måste man ju hitta på för att få ungen att skratta. Lite kittel och en spexig mamma funkar i alla fall lite grann. 

Luftfärder killar fantastiskt i magen. 

Spelevinkar och syskonkärlek. 

Tittut!

 Mammas trygga, och busiga famn.  

Mmm. Vindruva!

 Att bestiga berg kräver sällskap av gosedjur.  

Lingonröda tuvor. 

Ja, det här med att krypa. Men inte var man vill. Det är ju helt enkelt sådär kul. 

Klädbyte på fyra busar kräver sin kvinna. 

Mammagos. 

Som sagt, det här med pussar alltså. Ingen favorit. 

Skönt att få slappa lite med farsan.  

Hela gänget samlat.

Det blev en intensiv timme som avslutades i ösregn. På bilden ovan har regnet precis börjat komma, ni ser dropparna på vattnet, och två minuter efter bilden togs var det fullt ösregn. Tur att jag hade fått det jag ville ha (bryggkaffe och fotografering! :)).

Koola kollegor.

Jag är ju inte bara ingenjör. Jag är ju fotograf också. Eller tvärtom. Hur som helst. Ibland får jag möjlighet att fotografera mina kollegor till olika saker. Det gillar jag. Verkligen. 

Älskade barn.

För snart ett år sedan skulle jag iväg på en träningshelg med en massa tjejer jag inte kände. De flesta av oss kände ingen och vi blev ihoplottade med vilka vi skulle dela hotellrum med. Jag och en tjej, M, fick veta att vi skulle dela rum och började planera för det. Men, jag blev sjuk och kunde inte åka. 

M kom i alla fall iväg och rapporterade därifrån hur fantastiskt det var. Vi höll kontakten genom att lägga till varandra på fejan och instagram. En kväll i våras träffades vi slutligen och även några tjejer till för att träna lite tillsammans. 

M är hjärtopererad, precis som min filur. Och hade precis som filuren en enorm tur att det upptäcktes i tid. Så, två fina tjejer med ärr på bröstkorgen och med guldiga hjärtan. Starka som oxar. 

Men. Det var ju inte därför vi är här. Utan för att visa bilder från en familjefotografering! Ms fina familj. 

Spelevink nummer ett.

En liten gosig buse. Nära till skratt. Öppen. Så mycket kärlek att dela med sig av. 

Spelevink nummer två. 

Otroligt social. Hög integritet. Fundersam. Har tillgång till en fantastisk inre värld.


Och så familjen. Glada, spralliga, fina.

Mjuka stunder, närhet och busig ömhet.

Koncentration. Allt är möjligt.  

Liten i stora skogen.  

 Pappagos.

Mammabus.

Vinden i håret. Killet i magen.

Starka mamman.

 
Och någonstans här börjar barnen få nog. Nu vill de vara i fred.

Och då är det bara att lägga bort kameran. Hur fantastiskt fina ungarna än är. Och hur underbar miljön och ljuset än är. Barnen måste respekteras och jag har ju egentligen fångat allt jag ville. :)