Det finns kort. Och så finns det kort. De där som har något extra. Som berör mig extra. För min del händer det med ett kort av tiotusen kanske. Eller ett av tjugotusen kanske. Jag tar ju en del kort. Hur som helst. Det här är ett sådant kort.
Blicken. Hållningen. Omgivningen. De blå ögonen. Den bestämda munnen. Händerna. Jag vet inte vad det är men jag sugs in i bilden, in i barnets blick, när jag tittar på bilden. Den känns som att den lika gärna skulle kunna vara hundra år gammal. Förutom att den är i färg då.
Hur som helst. Det här är ett av fyra barn i en familj, här kommer resten:
Tvillingsyrran.
Mellan.
Storan.
Och så pyttiga kusinen:
Kusinen är mycket poppis.
Alltså väldigt, väldigt poppis.
Och det där med pussar... njae, det verkar inte vara någon höjdare.
Men något måste man ju hitta på för att få ungen att skratta. Lite kittel och en spexig mamma funkar i alla fall lite grann.
Luftfärder killar fantastiskt i magen.
Spelevinkar och syskonkärlek.
Tittut!
Mammas trygga, och busiga famn.
Mmm. Vindruva!
Att bestiga berg kräver sällskap av gosedjur.
Lingonröda tuvor.
Ja, det här med att krypa. Men inte var man vill. Det är ju helt enkelt sådär kul.
Klädbyte på fyra busar kräver sin kvinna.
Mammagos.
Som sagt, det här med pussar alltså. Ingen favorit.
Skönt att få slappa lite med farsan.
Hela gänget samlat.
Det blev en intensiv timme som avslutades i ösregn. På bilden ovan har regnet precis börjat komma, ni ser dropparna på vattnet, och två minuter efter bilden togs var det fullt ösregn. Tur att jag hade fått det jag ville ha (bryggkaffe och fotografering! :)).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar