Ara-pa-pa.

Idag ska jag jobba med bilderna från den här familjefotograferingen. Jag anar att det kan bli vissa fniss.

Det är lätt hänt när det finns ett styck galen mamma...

...och två knasiga barn...

Mamma måste smaka. Förstås. 

Mera kaka!

Den här bilden fnissade jag väldigt mycket åt, både när jag tog den och nu när jag såg den... Den där ungen i bakgrunden alltså... så himla tokig! (Lite som "Ara-pa-pa"-fågeln i Kalles jul, hehe).

*asgarv*


Sådärja. Nu kör vi.

Priser 2016.

Jag kommer att uppdatera prislistan inom kort. Ni som bokar en fotografering innan den 1 februari, betalar enligt 2015 års prislista.

Fotograferingen behöver naturligtvis inte äga rum innan den 1 februari, utan maila bara och berätta om du är intresserad. Bokningen är inte bindande.

Balla ben.

Det här är min kompis/coach Mia. Läs mer om henne och hennes liv på MenMia.se. Du kommer garanterat bli inspirerad till en löprunda och du kommer absolut få dig ett och annat fniss. Jag kan erkänna att jag fnissade en hel del under vår plåtning i höstas. 

En stor del av träningen är ju att lyckas få till den där perfekta selfien, efteråt.

Men förstås, lite löpning blir det ju. Med ett stort leende på läpparna...

...och fokus.

 

Då så. Redo för nästa gren.

Den lite okända grenen (hehe) i löpningen - pole dance.

Strong mama.

Den här bruttans bilder ska jag jobba vidare med idag. Det här var ett första smakprov på balla ben.

Sur. (Fast glad.)

Jag skrapade ihop ännu ett hedersomnämnande på fotosidans fototävling. Endast på porträtt denna gången, men jag är ändå väldigt, väldigt stolt och glad!

Det var den här förtjusande men något sura ungen som bidrog till hedersomnämnandet.  

Näspetande och bus.

Jag vet. Den första bilden i samlingen kanske inte är föräldrarnas favorit... men eftersom den har ett visst fnissvärde så får den vara kvar.

Jag älskar ungar som petar i näsan, som tjurar, som skrattar, som är arga... sådana som är sig själva, även när jag och min stora kamera hänger mitt framför trynet på dem. De här ungarna, speciellt den yngsta, var så. Hon struntade blankt i mig men gillade ändå min kamera. 

Det är när barnen inte gör sig till men ändå tittar in i kameran, som bilderna blir bra. Som den här... det finns närvaro och lugn. 

Jag kan hjula!!

Jag kan kullerbytta!!

Lite hjälp behövs för små fötter.

Busiga syrran.

Mysiga familjen!!

Plötsligt vill INTE lillasyster vara med mer. Då får jag ta kort på dem som ställer upp.

 

 Och så får någon försöka få lilla bus på gott humör.

Vi avslutar med lite mammagos och återkommer med fler bilder när kusinerna har ankommit.